Tankar om pandemin en onsdag på Clownkliniken

Jag sitter i Clownklinikens studio och väntar på min kollega. Idag ska vi ha clownmöten via videolänk. Vem hade trott att det skulle bli så för ett och ett halvt år sedan? Alla har vi påverkats mycket under det senaste året.

När pandemin bröt ut blev det stopp med våra resor ut i landet. Skövde, Trollhättan, Borås, Halmstad, Jönköping och Karlstad blev utan våra besök. Vi saknade barnen och de saknade oss, så då startade vi onlineträffar i samarbete med Barncancerfonden Västra, som också är de som står bakom flera av våra besök på de här sjukhusen. 

Vi hade förstås ingen aning om hur det skulle gå att träffas på det här digitala sättet. Vi var nervösa för tekniken och hur det skulle gå att skapa kontakt när vi inte fysiskt träffar barnen i samma rum. Men, det har gått över förväntan.

Många av barnen vi träffar har mött oss på sjukhuset och vi kan knyta an till de besöken vi har haft där. En och annan gång är det någon liten person som försvinner ur bild men då finns det ju alltid en vuxen i närheten som stöttar upp och hjälper till. Vi har haft många kul möten med gamla bekanta.

Det blir på ett sätt som att få komma hem till dem och hälsa på samtidigt som de är på visit hos oss på vår Clownklinik. Ibland är det någon vi inte känner så väl men det har visat sig fungera bra det också. Vi gör som vi brukar. Lyssnar in och försöker klura ut var vi har vår gemensamma lek någonstans.

Det är förstås inget digitalt möte som når upp till glädjen att kunna träffas på riktigt men det är ett riktigt bra komplement. Clownkliniken har dock inte behövt stänga ned verksamheten på sjukhus helt, vi är ytterst tacksamma över att ha kunnat fortsätta besöka barnsjukhuset här i Göteborg, och sedan i vintras även i Borås.

Men även i de fysiska mötena fanns det i början funderingar i clowngruppen över hur det skulle gå med kontakten med barnen. Vi var förstås som alla andra tvungna att vara noga med avstånd och använda både visir och munskydd. Det visade sig också fungera över förväntan.

Visst längtar vi till när vi inte behöver alla dessa skydd men människans behov av lek, skoj och kontakt hejdas visst inte så lätt. Den röda näsan ovanpå munskyddet syns extra bra bland alla likadana ansikten som barnen möter på sjukhuset.

Trots att en del har fungerat bättre än vi trodde så har vi ju också drabbats eftersom vi finansieras uteslutande av stiftelser, fondmedel och gåvor. Vi har till exempel fått dra ned på besöken även i Göteborg på grund minskade anslag, då det är svårare att samla in medel i dessa tider.

Men låt oss avsluta med en bra sak. Igår cyklade jag till sjukhuset. Det var regn och rusk hela vägen och jag skyndade mig från cykel mot ingången. Vid entrén möttes jag av personalen som delar ut munskydd och som alltid frågar hur jag mår, om jag haft förkylningssymptom. De såg hur blöt jag var och gav mig lite stöttning, skojade och pratade lite om väder och vind och jag blev genast på bättre humör.

Det slog mig hur mysigt det är att få ett välkomnande innan man stiger in på sjukhuset. De här människorna kanske kommer vara det enda jag saknar när pandemin är över och vi återgår till det som alla kallar ”det nya normala”. Kanske skulle detta vara något att införa, något som skulle ingå i det nya sättet att vara. Lite fler värdar runt om i samhället som ser till att alla har det bra, hamnar på rätt ställe och ger ett uppmuntrande ord när man behöver det.

Sådana personer skulle vi alla kunna hjälpas åt att vara, för det kan nog vara speciellt viktigt att ta hand om varandra efter allt vi varit med om under det senaste året. Och när jag tänker efter så är det precis det vi clowner från Clownkliniken gör när vi förflyttar oss runt i korridorerna på sjukhuset.

/Maja, sjukhusclown och verksamhetsledare