Om att vänta in

Häromdagen hälsade vi clowner på en av våra kära små vänner på sjukhuset. Det hela började med att en sköterska haffade oss i korridoren och sa: ”Här inne finns en liten kille som behöver er just nu.”

Han hade precis fått en jobbig behandling och var ledsen. Vi tog oss tid, och efter en stund var behandlingen glömd och vi var ute på spännande uppdrag tillsammans i sjukhusets korridorer. 

Efteråt samtalade min clownkollega och jag om hur roligt mötet vi just haft hade varit och vilken fin kontakt vi har med det barnet. Vi mindes tillbaka till när han var alldeles ny på sjukhuset. Hur svårt det hade varit att nå fram och att vi knappt hade fått komma in. Vi försökte igen och igen. Till slut var det en av clownerna som hittade nyckeln till skrattet med hjälp en tokig sång.

Andra minnen dök upp. Jag kom ihåg ett annat barn som hade låtsats sova under hela besöket. Clownerna hade den gången småpratat med varandra och den ena av dem hade blivit så trött. Den andra hade då spelat en vaggvisa så att den sömnige clownen somnade men tyvärr snarkade hon aningens för högt för att de skulle kunna stanna enligt clownkompisen. Så de tackade föräldern för den sköna vilostunden och gick.

Flickan hade inte öppnat ögonen under hela besöket, bara lyssnat. Det hade vi också gjort, så som vi alltid gör. Vill hon? Hur mycket vill hon? Kan vi vara en här en stund även om hon blundar? Blir det för mycket med ett snark? Alla dessa små val som vi gör hela tiden utan att tänka på det.

Det är en svår sak att vara en liten person och bli allvarligt sjuk tänker jag. Alla runt omkring en blir så allvarliga, föräldrarna är ledsna och oroliga men vill kanske inte visa det. Och så alla undersökningar och främmande människor som man inte kan säga nej till. Det är inte konstigt att man skyddar sig och stänger av mot omvärlden.

När vi kommer som clowner till någon som satt upp murar måste vi få deras förtroende. Vi måste visa att vi är på deras sida och att det är de som bestämmer utan att för den skull ge upp på att försöka få kontakt. Det är en balansgång. Bara trycka på så mycket som det barnet har plats för. Och ibland finns det inte mer utrymme än för en kort stunds lyssning.

I den öppningen ska det då gärna stickas in ett pyttelitet skoj. Sedan kan det där skojet ligga och gro tills vi ses nästa gång.

I fallet med den låtsassovande flickan så var det vidöppen dörr och nyfikna ögon vid nästa besök. Ibland tar det längre tid. Ibland trampar vi fel, det måste erkännas, men det är mer sällan och inte värre än att vi och familjen kan tänka att ”de försökte i alla fall”. 

Faktum är att de barnen som vi verkligen fått kämpa för att få lära känna ofta är de som blir våra största fans. Där blir vi extra viktiga och kan stötta och hjälpa dem och deras familjer genom en svår period, med stunder fyllda av lek och bus eller bara en väldigt fin och speciell kontakt.

Det är därför det är så viktigt med kontinuiteten i vårt arbete. Att vi får möjlighet att knacka på igen. Att vi kan komma tillbaka när det passar bättre. Att det finns utrymme för att vänta på någon som behöver tid. För det är så vänner gör. Och det är också då vårt arbete gör mest nytta.

/Maja, sjukhusclown och verksamhetsledare