Ett besök på ett äldreboende

Vi på Clownkliniken har sedan 2011 ett samarbete med Tre Stiftelser, som är en kommunal stiftelse som driver äldreboenden här i Göteborg. Bland andra Änggårdsbackens äldreboende, där de har ett helt hus för personer med demens. Vi har den stora äran att besöka dessa äldre med jämna mellanrum.

Jag får ofta frågan hur det är att jobba med dessa äldre, det kan dessutom ibland vara svårt att föreställa sig vad vi som clowner tillför på ett äldreboende. Så nu tänker jag försöka ta med er på hur det kan vara när en clownduo sveper in med sina röda clownnäsor på ett boende för personer med demensdiagnos.

Trötta ögon som vaknar till. Någon som tittar misstänksamt, undrar, kanske fnyser till och undrar vad det här är för spektakel. Samtidigt som en annan boendes ögon börjar glittra:
“Där är ni ju, som jag har längtat!”

Och Mona-Lisa, som min clown heter i detta nu, skrattar och säger att jag minsann har längtat mest och så tävlar vi lite om det, jag och den gamla kvinnan. Kärleken är besvarad och ofiltrerad. Vi håller händer, och vi är bara vi en liten stund, för att sedan öppna upp till de andra och vår härliga känsla av samhörighet smittar av sig på tanterna bredvid.

Ja, just det, det var någon som fnös där borta. Mona-Lisa virvlar dit och lierar sig och javisst, det här är verkligen ett spektakel:“Titta på den gubben där, vad har han egentligen på sig!” 

Vi skärskådar den andra clownen som har fullt upp med att bekanta sig med några av damerna på andra sidan rummet och jag och min nya kumpan anar att det kan vara musik på gång, vi har noterat instrumentet som hänger på ryggen på kollegan. Ska vi lyssna lite i alla fall, det kanske kan bli bra ändå för man vet ju aldrig.

Så slås ett ackord på gitarren och det låter inte alls dumt. Musiken fyller rummet och det är verkligen en gammal goding. Vi sjunger om kärlek för det brukar de handla om, de bästa sångerna och temat är inte uttjatat, det är ständigt närvarande.

Och så har vi Bengan borta i hörnet, han har inget språk men massor av känslor och han älskar Björn Afzelius. När vi sjunger att hjärtat kan gå itu, då går hans hjärta i tusen bitar och tårarna trillar nedför hans kinder. Gråten rensar ut och vi är fler som får tårar i ögonen. Vårdbiträdet hämtar en näsduk och Agnes som är nästan hundra år lägger händerna på bröstet och säger att det känns här inne.

Gråt och skratt ligger så nära. Skojet och allvaret går hand i hand för vi befinner oss på ett hem som är sista anhalten. Härifrån flyttar man inte, bara möjligtvis till himmelen. Så är festen slut och clownerna måste dra vidare. 
“Redan”, säger någon. 
“Vi som hade det så roligt”, säger en annan och fortsätter, “ja man ska sluta när…  när… när… kalsongerna hänger på tork.”

/Maja, vårdclown och verksamhetsledare