Att få lov att göra skillnad

Mitt arbete som sjukhusclown är fantastiskt. Jag får både ha kul på jobbet och samtidigt känna att jag gör skillnad. Ibland kommer det någon och pratar med oss om vad som händer efter ett av våra besök, vad vi haft för betydelse för just det barnet. Det är extra roligt. Nu vill jag berätta om ett sådant tillfälle.

Jag satt och åt lunch för ett par år sedan när en av sjukhuslärarna kom fram till mig, och sade: ”Kommer du ihåg pojken ni träffade på avdelningen förra veckan? 10-åringen som inte pratade alls och som har ett så trassligt förflutet?”

Det gjorde jag.  Det hade varit ett speciellt möte.

Min clownkollega och jag kom in på avdelningen och eftersom några av de yngre barnen som vi först mötte var lite försiktiga, behövde vi snabbt hitta en aktivitet, så att de blev engagerade i vad vi gjorde och glömde av sin avvaktan. Killen som läraren hade syftat på kom ut i korridoren från ett av rummen. Han hade träffat oss förut och såg förväntansfullt.

Ett streck på golvet förvandlade oss clowner till balanskonstnärer och genast blev det lindans på hög höjd. Min clownkamrat hade klätterlinor som vi kunde ha emellan oss och det tog en evinnerlig tid innan vi kom igenom korridoren ned till lekrummet, ivrigt påhejade av en skara barn i olika åldrar. De lite försiktiga hade nu glömt bort att vara blyga och med gemensamma krafter nådde vi äntligen fram. Mest drivande i detta projekt på hög höjd var vår vän från tidigare som med ordlös kommunikation styrde och ställde.

Men nej! Precis när vi kommit fram till målet upptäcker jag att min väska är kvar alldeles i början på korridoren. Vår huvudperson, under den här strapatsfyllda resan ner för korridoren, inser direkt att här kan han göra en heroisk insats. Enkelt, lätt och med stor beundran från oss clowner hämtade han väskan utan att ramla ned från vår lina gjord av fantasi.

Clownerna kunde pusta ut och ett av de förut så blyga barnen tog till sång, vi delade ut skrammel-ägg och en orkester blev till. 

Det började dra ihop sig till avfärd… då får vår väskhämtare något lurigt i blicken och vips så har min väska förflyttat sig några meter. Jag blir mycket förvånad och förstår inte hur förflyttningen gått till. En ny lek är i gång och väskförflyttaren gör ännu ett drag med väskan som dessutom går på hjul.

Det hela resulterar med varv efter varv där väsktjuven som har lite svårigheter att gå hela tiden är steget före. Jag knatar efter men verkar aldrig nå ända fram, förrän han stannar upp och vi har en liten lustfylld dragkamp. Till slut bestämmer han sig för att clownen nog ändå behöver sin väska och släpper taget och vi säger hejdå. Han vinkar glatt åt clownerna som beger sig mot hissen.

Läraren fortsätter: ”Mamman har pratat om er varje gång vi träffats efter förra veckan. Tänk att han började busa med clownerna, säger hon. Och vet du, han har börjat prata efter det.” 

Det är så fint att få den här sortens feedback. Det är inte ofta vi vet vad som händer när vi som clowner lämnat och även om känslan var bra så värmer det hjärtat lite extra att få veta att pojken börjat prata igen efter vårt besök.

/Maja Ringstad, sjukhusclown och verksamhetsledare Clownkliniken