Hjälp, har jag glömt alltihop?

Första dagen på jobbet efter semestern. Har jag fått med mig allt? Är necessären med den röda näsan och sminket nedpackad? Jag får hoppa av cykeln och kolla. Ja, där var den, och klänningen och den prickiga väskan. Allt verkar vara med och färden mot sjukhuset kan fortsätta. Skönt att cykla, då vaknar jag till, för visst har semestern ruckat lite på sovrutinerna och det är inte helt enkelt att gå och lägga sig i tid.

Väl framme är det återseenden av kollegor. Hur har du haft det? Jaså, jobbat en vecka redan? De småputtriga morgonfraserna som ibland mest betyder att vi ser varandra är betydelsefulla för resten av dagen.  Känslan av att höra hemma och befinna sig bland vänner infinner sig snabbt.

Så ombyte och planering. Men vänta nu? Vet jag hur jag gör det här? Clownen har inte varit framme på hela sommaren. Den där känslan av att inte veta vad som kommer att hända, vem jag kommer att möta och om vi kommer att hitta rätt i våra möten finns alltid där en liten stund på morgonen. Jag undrar ifall det inte är så att den behövs för att jag ska väcka mig själv och verkligen komma in i det speciella medvetandet där clownarbetet fungerar bäst. Fast efter semestern är känslan av ovisshet nog extra påtaglig. Det skulle ju kunna vara så att jag glömt alltihop.

Men så är det förstås inte. Det finns kvar. Fantasin, leken, inspirationen och yrkeskunskapen. Jag är ju inte ensam heller, jag har min fantastiska kollega att samarbeta med och alla människorna vi möter, stora som små, att skoja med. Alla med sin egen sorts humor och personlighet. Clownen behöver egentligen mest vara nyfiken så löser sig det mesta.

Och just denna dag hamnar jag i ett invecklat drama där jag riskerar att bli bortgift, fuskar och blir avslöjad i en trampbilstävling, letar efter vimsiga spindlar både högt och lågt, bevittnar kollegans otroliga fingerfärdighet, deltar i en vighetsträning där jag slår knut på mig själv och har stora problem med att komma på fötter igen, dansar mig svettig och pustar ut i ett personalrum och hamnar i djupa samtal kring existentiella frågor. Kort sagt, en helt vanlig dag på jobbet.

Nej just det, allt var inte precis som det brukar, skorna hade jag visst glömt hemma, vilken tur att jag har ett par i reserv i skåpet i vår sjukhusloge. Det mesta ordnar sig visst till slut.

/Maja Ringstad, sjukhusclown och verksamhetsledare