Ett av våra mål på Clownkliniken är att de vi möter på sjukhuset ska kunna vara precis som de är. De ska inte behöva ändra på sig för att kunna träffa clownerna. Ingen behöver vara duktig eller väluppfostrad. Det är vi som ska anstränga oss och hitta vägar till kontakt. Ibland får vi jobba lite extra på att hitta rätt.

Det är när personalen på sjukhuset vet om och litar på clownernas förmåga att leta efter nycklar till att mötas som vårt samarbete med vården fungerar som bäst. Då får vi den information vi kan behöva för att närma oss ett barn när det kan tänkas vara lite klurigt.

Som häromdagen, när vi fick till oss från sjuksköterskan att det fanns en pojke, tio år, på ett av rummen. Han hade varit förvirrad de senaste dagarna och hade en autismdiagnos. Han hade inte riktigt varit sig själv men vi fick gärna göra ett försök till besök tyckte personalen. Vi svarade att vi tar det varsamt och pejlar lite.

Väl framme vid den aktuella salen knackar vi på, öppnar dörren och möts av att två skeptiska ögonpar riktas mot oss, pojkens och mammans. Med informationen vi fått från sköterskan i bakhuvudet och intuitionen påkopplad börjar vi leta efter ett sätt att mötas. Den ena clownen försöker hitta ett bra ställe att stå på för att säga sitt namn, som man sig bör. Det tar ett tag för det finns så många ställen att välja på.

Efter detta börjar sökandet efter en fin plats även för clownkompisen. Och när han väl är redo så har den andra clownen ångrat sig, och så håller det på. Proceduren tar sin lilla stund och allt blir till en lek och ett sätt för clownerna att försiktigt närma sig. Pojken och hans mamma får också lite tid att vänja sig.

Plötsligt får en av clownerna syn på ett kort killen har i handen ”Nej, lägg av… vad är du har i handen, är det ett Pokémonkort?”. Pojken ser ut att tänka till innan han gör sitt val, dessa märkliga och rödnästa figurer kan man nog prata med, ”Nej, det är det inte…” och så kommer en lång förklaring av vad det är för annat kort han har.

Clownerna stannar länge på pojkens rum och får lära sig enormt mycket fakta om kort, monster, Pokémons och mycket annat som de inte hade en aning om innan.

När det är dags att säga hejdå och skiljas åt är de riktigt goda vänner och mamman har flera gånger sagt att detta var ju det bästa. Efteråt är vi som är människorna bakom clownerna berörda av hennes ord och av den fina kontakt som uppstått.

Ingen människa är den andra lik. En del är snabba andra långsamma, någon är blyg en annan framfusig, det finns de som inte har ett verbalt språk och de som inte kan svenska, någon är mycket trött och ledsen medan en annan precis har fått ett bra besked från doktorn och framför allt, ingen är alltid likadan.

Att få chansen att möta alla dessa olikheter är en utmaning och en gåva.

För att lyckas nå fram är kontakten med personalen på sjukhuset oumbärlig. Jag är så tacksam för det förtroende som de ger oss varje gång vi kommer till sjukhuset och att de ber oss gå till dem som inte är på humör eller som de är osäkra på hur de ska reagera. För det går inte att förutspå vem som kan må gott i clownernas sällskap för en stund och ibland är det just de man tänker är svårast att nå som behöver vårt besök allra bäst den dagen.

/Maja, sjukhusclown

Följ bloggen via E-post

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.