Nu är det höstlov. Jag lever i ett avlångt land. Här i Göteborg där jag befinner mig just nu är det fortfarande sommar enligt meteorologerna men i nordligaste Sverige är det vinter.

Jag tog mig precis en titt på årstidskartan från SMHI och största delen av vårt land har ändå fått definitionen höst. Det ser onekligen höstlikt ut när jag tittar ut genom fönstret och ser alla de olikfärgade löven som blir allt glesare på träden.

För mig och många andra är detta en tid för eftertanke. En tid då melankolin kan få lite mer utrymme och behovet av att värma händerna runt en varm kopp te är stort.

På äldreboendena vi besöker händer det att jag och en av mina kollegor sjunger Tove Janssons ”Höstvisa” och riktigt kastar oss ut i de där sorgliga och vackra känslorna som sången plockar upp. En och annan av de äldre sjunger med och någon annan sluter ögonen och följer med oss i känslan som kan vara härlig att befinna sig i. Det blir fina stunder.

Höstlovet börjar med Halloween-firandet och överallt möts man av döskallar och spindelnät. Clownerna på sjukhuset träffar barn med skelettpyjamasar och läskiga pumpaballonger. Det kan vara befriande att tillsammans skoja med det skrämmande.

Efter detta firande med bus eller godis landar vi på allahelgona helgen. De som vill tänder ljus för kära som de förlorat.

Jag brukar ta mig en promenad förbi kyrkogården i höstmörkret på lördagskvällen. Alla de små ljuskällorna glimmar i mörkret som stjärnor och vi får våra egna vintergator här nere på jorden. Jag påminns om att det viktigaste vi har är varandra,

”Skynda dig älskade, skynda att älska”.
~Tove Jansson.

/Maja, sjukhusclown

Följ bloggen via E-post

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.